Ben Hellman : Lev Lvovitj Tolstoy 2015 -

Jag har inte besökt Funbo kyrka tidigare, jag har inte googlat fram uppgifter om den eller sett foton på nätet, men ändå vet jag att kyrkan är medeltida, att den har fina tak- och väggmålningar (bl.a. en pelikan som matar sina ungar med sitt blod och scener ur evangelierna). Varifrån tar jag mina uppgifter? Jo ur boken Sovremennaja Sjvetsija (Det moderna Sverige) från 1900. Författaren till boken är Lev Tolstoj.

Det var folkskollärare Henriksson som guidade Lev i kyrkan och också lät honom spela ett Chopinpreludium på orgeln. Boken bygger på egna, korta erfarenheter av Sverige men Lev hade också duktigt läst in sig på ämnet. Han gjorde studiebesök bl.a. i Funby folkskola, där han fick sitta med på lektionerna.

En röd tråd i boken är Levs djupa beundran och kärlek till allt svenskt. I Sverige var människorna arbetsamma, hederliga och förnuftiga. Man hade religionsfrihet, yttrandefrihet, förenings- och församlingsfrihet, och Stockholm var en av världens vackraste städer. Och skolorna då? Jo Sverige kunde uppvisa resultat som knappast någon annat skolväsen i Europa nådde upp till. På sista sidan sammanfattade Lev: "Jag hyser en stark och varm kärlek till Sverige, jag älskar dess natur, dess människor, deras seder och karaktär." Hyllningen var så översvallande att Lev måste ha känt att det också behövdes några kritiska ord: svenskarna är ändå lite för tillknäppta, inåtriktade och konservativa.

Oväntat såg Lev Sverige som sitt "urgamla fosterland", sitt "sanna fosterland". Det förklaras dels med att det enligt familjelegenden fanns nordiskt blod i släkten (ätten Volkonskij sades härstamma ändå från Rurik), dels såg Lev Sverige som den ryska kulturens källa och vagga.

En avsikt med boken Sovremennaja Sjvetsija var att hålla upp Sverige som mall för Ryssland och det i alla avseenden. När Lev revolutionsåret 1905 fick audiens hos kejsare Nikolaj II för att framlägga sitt program för Rysslands räddning så sände han sin bok om Sverige i förväg. Och om vi får tro Lev så hade tsaren inte bara noggrant läst hans bok utan han använde dessutom Sverige som modell när han samma höst i Oktobermanifestet gav löften om just de medborgerliga friheter som svenskarna ägde.

Kärleken till Sverige satt i sig. I memoarerna som Lev avslutade under andra världskriget är det igen Sverige som får stå som modell för ett framtida postsovjetiskt Ryssland: ”Sverige har för länge sedan passerat civilisationens viktigaste etapper och går framåt samtidigt som man bevarar allt det bästa av det som redan uppnåtts. Sverige har gått igenom militär storhet, reformation, politisk förnyelse, industrialisering, elektrifiering, folkutbildning och skapat en jordägarklass som är statens stöttepelare.” Sverige var Rysslands äldre syster och de ”nordiska kvaliteter” som Ryssland ägde allt sedan Ruriks dagar borde utvecklas.

I dag är boken Sovremennaja Sjvetsija liksom det mesta i Levs stora produktion bortglömd. I Ryska Nationalbiblioteket i Sankt Petersburg finns 39 bokpublikationer av Lev. Lägg till mängden av tidnings- och tidskriftspublikationer. Och allt det myckna opublicerade material som finns i arkiven. Lev skrev barnlitteratur, noveller, romaner, pjäser, filmscenarier, faktalitteratur. Största framgången blev boken om fadern Leo Tolstoj. Den kom först på franska Le verite sur mon pere (Sanningen om min far), sedan på ryska, italienska, engelska och svenska (Tolstoj intime). Men inte heller den boken har kommit i nyutgåva efter tjugotalet - varken i Ryssland eller annanstans, medan syskonen Sergejs, Tatjanas, Iljas och Aleksandras motsvarande böcker går ut i upplaga efter upplaga. (Ett undantag är Frankrike där Levs minnen om fadern gått ut i fyra-fem upplagor, den senaste år 1985.)( Och Italien, där en ny upplaga kom ut på italienska på 1990-talet. Hemsidans kommentar ) 

Troligen är det som barnboksförfattare som Lev har de bästa chanserna att få uppleva en mindre renässans. Det var i den egenskapen han som 22-åring debuterade 1891, dold bakom pseudonymen L. Lvov. Allmänt betraktas den längre berättelsen Jasja Poljanov från 1898 som Levs mest lyckade. Det är en skildring av en lycklig barndom i en lantadelsfamilj, en pojkes uppväxt, älskad och ompysslad av sin mor och sin njanja. Bilden av de tidiga åren stämmer långt med den Lev ger i Tolstoi intime.

Man får inte heller glömma Levs förtjänster som skulptör med byster av föräldrarna, hustrun Dora, dottern Nina, barnbarn, amerikanska dignitärer, grannar.

Om Lev varit bortglömd för en bredare publik i snart nittio år, har hans namn ändå lyftas fram på sista tiden. 2010 utkom i Ryssland en bok som innehöll Leo Tolstojs Kreutzersonaten, hustrun Sofia Andrejevnas svar, romanen Tja vina (Vems är felet?) samt Levs novell ”Chopin-preludiet”. ”Chopinpreludiet”, som ju också utkom på svenska (1901), var liksom moderns roman framprovocerad av Leo Tolstojs radikala inlägg i äktenskapsfrågan. Där Tolstoj satte upp kyskhet också inom äktenskapet som ett ideal förordade Lev tidiga äktenskap som en rimligare lösning på den sexuella frågan. Äktenskapet är i hans novell inte ett ofrånkomligt helvete utan en räddning, en lugn hamn framför allt för männen.

Den här vårvintern har Lev fått en ännu större synlighet i Ryssland. Först utkom Pavel Basinskijs Lev v teni Lva: Istorija ljubvi i nenavisti (Leo i skuggan av Leo: En historia om kärlek och hat) och sedan Levs memoarer Opyt mojej zjizni (Min livserfarenhet) med Leo Tolstojs och Levs breväxling i samma volym.

Huvudtesen i Pavel Basinskijs bok är att Levs tragedi var att hela sitt liv tvingas leva i skuggan sin stora far – på alla plan. Och visst – Lev förklarade själv gärna sina misslyckanden och tillkortakommanden i livet just på samma sätt. 1909 sade han till Nikolaj Gusev, Tolstojs sekreterare: "Det finns ingenting värre än att vara än att vara son till en stor människa. Jag skulle hellre vara son till en huligan än till en stor människa. Ingen ser på dig bara som en människa bland alla andra, utan som på nånting alldeles speciellt. Och dessutom avreagerar man sig på dig: "Och du ska vara son till en stor människa, du som är en nolla."

Basinskij menar att redan namnvalet var ett ödesdigert misstag, det satte sin stämpel på Levs hela liv. Namnet förpassade Lev till en förnedrande juniorposition med komiska missförstånd och oundvikliga jämförelser som följd. Basinskij anser dessutom att Levs försök att anamma faderns livssyn, hans religiösa tro, var en annan orsak till hans olyckor. Så ville också Lev själv tro. Och också här hade Sverige en viktig roll. Lev säger i sina minnen att Sverige "botade honom från tolstojanismen", landet öppnade hans ögon för faderns villfarelser och fördärvliga sociala program.

Närmast varandra stod far och son under den fruktansvärda hungersnöden 1892. Både arbetade uppoffrande, osjälviskt mitt bland de svältande. Lev visade upp en idealistisk, beundransvärd sida, men priset han betalade var högt: både hans fysiska och psykiska hälsa rubbades av det övermäktiga arbetet i Samara. Han tvingas sedan söka hjälp i Moskva (bl.a. med elchocker) och Syd-Europa. Till Hangö Bad i Finland kom Lev framemot sommaren 1895 och där får han på hösten höra om doktor Ernst Westerlund i Enköping och hans effektiva kur mot neurasteni och överspändhet. Lite mer än ett halvt år senare gifter han sig (nu så gott som botad) med Dora Westerlund. Lev är 27 år, Dora 17.

Lev hade hoppats att föräldrarna skulle komma till bröllopet, men familjen kom att representeras endast av storasyster Tatjana och brodern Michail. Till pappa Leo skrev Lev ett brev där han berättade om sin unga hustru:

Hon är inte kyrkligt religiös, hon är uppvuxen med och van vid alla slags friheter. När jag talade med henne om barndop sa hon att inte går med på att plåga sina barn med sånt. Hon kan inte heller förstå att man pryglar folk i Ryssland. Hon kan bara inte begripa det, liksom jag inte kan begripa att man kunde sälja människor på marknader. Hon tycker inte heller om jakt. Hon säger att det är som att spela roulette - helt lugnt kan man inte skjuta harar, man måste vara i ett upphetsat tillstånd. Hon är en allvarlig och lugn flicka, älskar sin far, och hon går från det ena intresset till det andra. Hon har ett gott minne och jag hoppas att hon, om Gud vill, lär sig ryska snabbt. En gång misstänkte jag att det var någonting hon dolde för mig, någon småsak, och jag blev besviken och sa till henne att om hon inte alltid säger mig allt eller ljuger för mig, så gör det mig ledsen. Då kastade hon sig i min famn och var så olycklig att jag fick den föreställningen att hon aldrig kommer att ljuga för mig. "Never, never" - jag kan ännu höra hennes ord.

Också för svärfadern, doktor Westerlund, kom Lev att hysa varma tankar. Långt efteråt skriver han: ”Jag beundrade doktor Westerlund för hans goda, enkla och kärvänliga sinnelag och för hans, en stark och rättrådig mans, ständiga förnuftiga lugn.” Westerlund var någonting av en fadersgestalt för Lev, han var mannen som botat honom där den riktiga fadern hade skapat fysisk och psykisk obalans.

Doras och Levs lyckligaste tid var seklets första tio år i den stora lägenheten på Tavritjeskaja ulitsa i Sankt Petersburg. På Jasnaja Poljana kände sig Dora aldrig riktigt hemma, medan Lev - trots allt - förblev en främlig i Sverige. Han tycks aldrig ha fått några nära vänner där, bara tillfälliga bekanta som Doras släktingar, Jonas Stadling, Anders Zorn, Sven Hedin, Birger Mörne... På Halmbyboda tillbringade familjen så gott som varje sommar med början 1897 fram till 1915. Sammanlagt blev det 48 månader på det westerlundska godset för Levs del. Hans sista möte med hustrun ägde rum i Stockholm 1918 och han skulle återkomma till Sverige först 1936 i samband med sonen Nikitas bröllop. I sina plågsamma memoarer minns han i efterhand helst sin vantrivsel och sitt utanförskap:”Min hustrus familj var föga utvecklad och föga intelligent, speciellt vad litteratur beträffar, och jag saknade den andliga och intellektuella atmosfär som jag vant mig vid i Jasnaja Poljana.” Han kunde till och med i en bitter stund säga sig fri från den tidiga Sverigebeundran: ”Jag hade aldrig tyckt om livet i Sverige, materialismen och trångtsyntheten irriterade mig ofta.” Svenskarna vara känslokalla och materialistiska. Det var en bitter, ensam, Lev som skrev de raderna mot slutet av sitt liv, då han ju de facto långt levde på barnens understöd.

Memoarerna Opyt mojej zjizni (Min livserfarenhet) hade tidigare publicerats på nätet av Moskvaforskaren Valerija Abrosimova, försedda med skrupulösa kommentarer. Nu kom de alltså i bokform i en upplaga på 2,000 ex, men tråkigt nog utan Abrosimovas medverkan. Till memoarerna har man lagt Levs korrespondens med sin far och av en mängd fotografier, inte bara av Lev utan också av hans barn och barnbarn.

Opyt moej zjizni är skrivna i slutet av 30-talet och under andra världskriget. Lev är ute efter att söka efter orsaken till sitt olyckliga liv och någon lugn objektivitet ska man inte söka i den här boken. Uppfostran gav honom inte den start på livet, den fasta grund som han hade behövt, atmosfären i hemmet och senare i skolan förgiftade hans uppväxtår, faderns livssyn inverkade skadligt på hans andliga utveckling. Memoarerna innehåller många osansade angrepp på fadern (jfr med finkänsligheten i Tolstoj intime – trots att han också där gör klart att han inte delade faderns åsikter).

Memoarerna slutar abrupt c. 1920. Sedan följer bara rubriker på vad som kanske var planerat som en fortsättning. En bilaga utgör ett längre kapitel med titeln Lungarno. Det är namnet på den plats i Italien där Lev satt och skrev 1937. Egentligen är det en variant av en bok som Lev gav ut 1903, Moja gigiena (Mina hygienråd). Här gav Lev ger råd om hur man i olika åldrar (han börjar med spädbarnsåldern) bör sköta sin fysiska och psykiska hälsa. Luft, ljus, motion, renhet och kärlek är lösenorden. Att sova för öppet fönster är en hörnsten. Lev vet också vad som är nyttigt vad dietfrågor beträffar. 1937 hade han ändå lämnat bort sin varning från år 1903 angående cykelåkning.”Att åka cykel är skadligt för bröstkorgen, hjärtat och levern.”

Korrespondensen med fadern sträcker sig från år 1882, då Lev var 13 år, fram till 26 augusti 1910. Allt som allt rör det sig om hela 105 brev. Bilden vi får här skiljer sig aningen från den i memoarerna. Här finns de häftiga kollisionerna, grälen, men också mycket värme och ömsesidigt kärlek. Det är en ständig rörelse mellan närmande och bortstötande. Lev vill inte bara vara en kopia av sin far, en kopia som levde enligt faderns föreskrifter, utan han hävdar sin rätt till egna åsikter.  

Av alla de åtta barn som uppnådde vuxen ålder var Lev den som vill formulera sig, skriva, debattera, vara en samhällspåverkare. Leo Tolstoj hade förhoppningar på honom men kände sig för det mesta besviken. Och när Lev småningom gick tväremot allt som Leo Tolstoj stod för – militarism istället för pacifism, chauvinism iställer för internationell anda, en stark centralmakt istället för anarkism osv – så kan man förstå faderns reaktioner. Var sonen bara ute efter att provocera eller var det äkta? Romanen Poiski i primirenija (Sökande och försonanden, 1902) var en rejäl kniv i ryggen på fadern. Tolstojs tankar framställs som farliga för Ryssland genom att de bidrar till samhällsupplösningen och skapar grogrund för en revolution. (Efter Oktober-revolutionen, i boken Tolstoj intime, försvarade Lev däremot sin far från såna beskyllningar genom att betona skillnaden mellan tolstojanismen och bolsjevikernas program.) I en artikel från 1905 hävdade Lev att kriget mot Japan borde ha fortsatts, trots de svidande nederlagen. Och Pamjatka russkogo soldata (Instruktioner för den ryske soldaten, 1905) är skriven i samma anda. Lev varnar för faderns pacifism: Ryssland behöver en stark arme med fosterländskt sinnade soldater. Och varför? Jo, Ryssland är omgivet av stater som vill förinta landet, Ryssland som är ”det största, mäktigaste, skönaste och rikaste landet i världen”. Slutraderna är rentav skrämmande. Den ryska soldaten är kallad erövra världen och göra den rysk! Inte underligt att Tolstoj var chockerad. Han skrev till sonen: "Nu räcker det! Lämna mig i fred!" Medan Lev vädjade: Älska mig trots att jag inte delar dina åsikter.

I augusti 1910, kort före Levs resa tillbaka till Paris, där han utbildade sig till skulptör, kom det till ett häftigt uppträde mellan far och son. I samband med konflikterna kring Tolstojs hemliga testamente tog Lev entydigt parti för modern och sade rent ut vad han tänkte om faderns beteende gentemot hustrun. Tolstoj skrev chockerad i sin dagbok: ”Han skällde ut mig som om jag hade varit en pojkspoling, han kallade mig för usling (drjan)."

Det här var det sista mötet med fadern och Lev skulle efteråt ångra sin häftighet:. Han borde ha tänkt på att fadern var gammal och svag. Han var 82 år och behövde medkänsla och mildhet.

Pavel Basinskij koncenterar sig alltså på det komplicerade förhållandet far och son och därför ägnar han tie-, tjugo-, tretti- och förtitalet föga uppmärksamhet. Han kallar den perioden (alltsomallt 35 år, ett halvt liv!) ett sorgligt kapitel i Levs liv: ” Levs liv i emigrationen utgör en tung och sorglig sida i hans biografi.” Det är lätt att hålla med Basinskij, även om jag vill sätta ett frågetecken efter betoningen på "i emigrationen". Jag tror inte att orsakerna till Levs olyckliga liv låg i de yttre omständigheterna.

1910 var Lev beredd att överge sin familj (hustru och fem barn) för en förblindande förälskelse i en artonårig parisiska. I memoarerna skriver han långt efteråt att han älskade Dora och barnen med ”en kall och nordlig förnuftskärlek”, medan Giselle var kvinnan som han sökt hela sitt liv, hans enda riktiga kärlek. Det var förstås lätt att tänka i de banorna om en kvinna som han egentligen aldrig lärde känna och som han aldrig kom att leva tillsammans med.

Jag har funnit en märklig förutsägelse i en av Levs pjäser, Talant (Talangen) ,från 1912. Huvudpersonen, författaren Ivan Naumov flyttar med sin familj till Sankt Petersburg. Han söker vidare vyer, inspiration, berömmelse och erkännelse. När vi möter honom i andra akten känns livet dock som ett helvete för honom, ett straffarbete. Barnen stör honom i hans arbete, hustru lever bara för barnen. Naumov förälskar sig, lämnar familjen, men visas bort av sin nya kärlek. Tjugo år senare, då barnen redan är vuxna, dyker Naumov åter upp, luggsliten och utblottad. Av hans stora drömmer finns ingenting kvar. Han har sökt lyckan där den inte finns och när han övergav hustru och barn förlorade han det viktigaste i livet. Man känner igen honom, det blir försoning och glädjetårar. Naumov vill vandra vidare, men hustrun ropar efter honom: "Kom tillbaka! Kom tillbaka!"

Det är som om Lev i litterära form ville testa det som också blev verklighet för honom. Endast slutet tog han fel på. När han efter skilsmässan med Solskaja 1923 kontaktade Dora och frågade om han fick komma tillbaka avvisades han bryskt.

1916 övergav Lev slutgiltigt sin hustru. Och åter för en fransyska, Madeleine, som arbetade som guvernant hos brodern Michail. Två år senare, 1918, var Madelaine utbytt mot Marianna Solskaja, vars far var ryska och mor rom. Lev går sedan från förhållande till förhållande. 1931 hade han en romans med en 25-årig svensk pianist och 1941 ville han gifta sig med tjugoårig flicka. Han flackar omkring på jordklotet, utan någon fästpunkt. När han 1923 prövar på ett brödjobb som anställd vid tyska järnvägen tröttnar han efter två månader. Det var ingenting för honom. Han ägnar sig åt hålla föredrag, för det mesta om sin far och med ”I am ashamed of my father” som refräng, han skriver och skulpterar, men utan någon större tillfredsställelse och utan beständig framgång. Han lever på andras pengar (utom när han lyckas vinna på spel och motstå frestelsen att fortsätta spela tills allt är borta).

Spelmanin var som bekant en av Levs förbannelser och här vill jag citera hans brev till fadern från december 1893. Tillsammans med storasyster Tatjana hade Lev rest till Frankrike i hopp om att få sin mystiska mag- och nervsjukdom kurerad. Man stannade en längre tid i Cannes och ett besök i Monte Carlo stod självfallet på programmet. Lev skriver:

Jag har gjort nånting förskräcklig dumt, kära vännen pappa, och det skulle vara tungt för mig att inte få ångra mig öppet för dig på samma vis som jag ångrat mig inför mig själv, dvs inför Gud inom mig. Det gäller roulettspel. Jag for dit utan att själv veta varför jag åker; jag sa till mig själv att jag bara vill se på, bara titta, men säkert var jag redan inställd på att själv spela. Det första intrycket var motbjudande. När man kommer in i dessa fantastiska salar, där miljoner gått under, när man ser dessa väldiga bord som omges av en publik med koncenterad djurisk uppsyn, när man förnimmer tystnaden och allt det gåtfulla, blir man rädd, på samma vis som när man kommer till någon avskyvärd plats och man bara vill fly, fly bort därifrån. Det borde jag ha gjort, men jag stannade och satte fem franc på noir. I det ögonblicket vet man inte längre var man är och vad man håller på med, man ser inte längre de svettiga upphetsade ansiktena med de glänsande ögonen eftersom du själv gör samma sak som alla andra. Jag hade inte trott att jag är så svag och dum och äcklig. Men så gick det och det känns bittert. Spelmani är någonting hemskt och allt det värsta finns just i rouletten.

Men nästa dag är Lev tillbaka i Monte Carlo och åter känner han sig tvungen arr skriva hem:

Jag känner mig förtvivlad över styrkan hos djävulen som finns inom mig. Det kändes förskräckligt och jag började be. Jag läste "Fader vår" förti gången i streck, försökte tränga in i ordens betydelse, och först därefter kunde jag somna. Mot kvällssidan följande dag kände jag mig redan lugnare till sinnet. Jag hade framkallat allt det goda som finns inom mig och det hade segrat. Bönen är just en kamp mellan det goda och det onda inom människan, jag måste be, och nu känns allting bra och gott.

Från memoarerna vet vi hur spelmanin ansatte Lev på tiotalet i Petersburg. Sommaren 1914 spelade han bort 50,000 rubel, en astromisk summa. Två gånger besökte han Jasnaja Poljana i avsikt att berätta om sina skulder för modern, men modet svek och han åkte bort med oförrättat ärende. I stället fortsatte han att spela med allt större skulder som följd. Den gången räddades han av modern, systern Tatjana och svärfar Westerlund. På tjugotalet var det sönerna eller gamla vänner som fick rycka in.

1936 var ett viktigt år för Lev. På inbjudan av barnen kom han till Sverige, till Nikitas bröllop. Till storabror Sergej i Moskva skrev han med illa dold stolhet från Simmelsberga:

Jag skriver till dig från en by i södra Sverige, dit jag kom för två veckor sedan från Paris. Här ska jag besöka hela min familj och jag har börjat med sonen Petja som arrenderar ett gods och själv arbetar där. Petja är en stark, bra karl, mycket begåvad, musikalisk och otroligt arbetssam. Han vet allt om modernt jordbruk, inklusive biodling. Han har två söner, Lev och Pjotr – två fina pojkar. Sedan ska jag åka till min dotter Nina (hon har tre söner) på vägen till Stockholm; i Stockholm skall jag träffa Nikita, som skall gifta sig den 24 augusti med en förtjusande flicka Ulla. Sedan blir det Halmbyboda, Palas gods. Han har nyligen gift sig med en annan charmerande svenska, Birgitte. Sedan blir det Uppsala, där min yngsta son Fjodor bor. För tillfället har vi besök av min andra dotter Sonja, som ännu inte är gift. De två yngsta döttrarna arbetar i Stockholm.

Efter arton år njuter jag av det mest nyktra, friska och kulturella landet i världen, dess varmfuktiga luft, tystnad och ordning.

Det kan nämns att Lev året innan kontaktat Sergej i ett helt annat ärende. Han var nämligen beredd att flytta till Sovjetunionen, men Sergej lät klokt nog förstå att det inte var någon bra idé. Sverige var ett långt bättre alternativ.

När Lev i memoarerna sammanfattar sitt liv under mellankrigsåren är det med tre ord – kvinnor, spel och sprit. Trots det var det intryck han gjorde på andra gott: han var godsinnad, mjuk till sitt sätt, vänlig, hjärtlig. Men samtidigt en svag karaktär, lättsinnig, rastlös, fylld av en inre oro, ombytlig. Typiskt för Lev var ständigt nya projekt, ideer, som grep honom men som han snabbt tröttnade på: en bokhandel, en tidning, en tidskrift, ett förlag, en biograf, en matservering, politik (när han 1911 kandiderade till tredje duman fick han 21 röster).

Ilja Lvovitj nämner i sina memorer en episod ur broderns barndom. Den lille Lev snubblade på en tröskel varvid han krossade en vas som han nyss fått i present. ”Det är arkitektens fel”, utropade han med tårar i ögonen. På samma vis som Ilja är det inte svårt att se hur Lev sällan var beredd att ta ansvar för sitt handlande. Alltid var det arkitekten – någon utomstående, de yttre omständigheterna – som var orsaken till hans misslyckanden, hans lidanden. Spelade han så var det genetiskt betingat. Och i Min livserfarenheter gjorde han som sagt klart att hans uppfostran, hans barndom var ett enda stort misslyckande, föräldrarna hade inte gett honom den färdkost som han behövt för att bli en lycklig och balanserad människa.

LL skrev sina memoarer med tanke på att de kunde vara mänskligheten till lärdom. Han försökte att vara ärlig i sitt skrivande, att inte spara sig själv ”trots att mitt liv tidvis varit så dåligt, så oärligt och omoraliskt att jag inte alltid har kraft att erkänna alla mina gemenheter”. Memoarerna skulle hjälpa läsarna att bespara sig från onödigt lidande genom att visa hur man bör leva och hur man inte borde leva. Mest blev det om hur man inte borde leva. När sonen Nikita på nittiotalet via sin kusin Sergej Michajlovitj Tolstoj gav memoarerna till Abrosimova i Moskva var det också i avsikt att få dem publicerade så att de kunde tjäna som lärdom för andra.

Där finns också en annan aspekt. Lev var nämligen övertygad om att han på några punkter hade lyckats lösa några av mänsklighetens stora ödesfrågor. Systern Tatjana skrev på trettiotalet i ett brev från Rom till brodern Sergej i Moskva: ”Vilken märklig människa: uppenbart inte helt normal och förstås en väldigt sorglig figur. Han som har totalt fördärvat sitt liv undervisar ständigt alla med en sådan självsäkerhet som om han vet allting bättre än andra.”

En sådan fråga gällde världsfreden. Redan i slutskedet av första världskriget drog Lev upp riktlinjerna för ett slags världsregering med egen armé och legislatur. Och en regnig novemberdag 1920 när han gick över Rue de Rennes i Paris insåg han plötsligt hur problemet skulle lösas. Inte genom vapenvägran, som fadern predikat, utan genom något man kunde kalla "de visas råd". Ett råd bestående av tidens stora tänkare skulle kallas samman för att tackla frågan om hur nya krig kunde motarbetas. Lev skrev till utvalda personer och fick också en hel del svar, som han dock slarvade bort (möjligen finns de i Geneve, funderar han i memoarerna). Ännu 1943, när han avslutade arbetet på sina memoarer, höll han fast vid sin lösning på världsfredsfrågan, "de visas råd".

En annan fråga – och det här var Levs stora upptäckt – gällde ingenting mindre än övervinnandet av döden. Genom att resa österut skulle man besegra tiden, ständigt få ny livsenergi och hejda åldrandet. Lev erkände att hans teori alltid bemötts med skratt och löje, men han lät sig aldrig nerslås av andras oförståelse. ”Rörelsen österut” såg han som sin stora gåva till mänskligheten. Det var ”den största upptäckt som någonsin gjorts här på jorden”.

LL ville också tro på Rysslands storhet. Redan i en artikel 1904 framlade han sina messianska, slavofila tankar: Ryssland var kallad att förena mänskligheten genom sin oövervinnliga andliga kraft. Oktoberrevolutionen och sovjetväldet krossade inte hans drömmar. I flera artiklar tog han klart avstånd från det samhälle som Lenin och Stalin skapat: ”Bolsjevismexperimentet kommer att vara det sista experimentet med en radikal våldssocialism, eftersom världen insett hur absurd den är och hur mycket lidande den åstadkommer.” När han sedan blickade framåt mot tiden efter andra världskriget var lösningen på Rysslands problem ”logokrati”, ett slags intelligensaristokratiskt välde. Ett land styrt av "de visas råd".

Till Levs sentida besynnerligheter måste man också hänföra hans plötsliga intresser för nobelpriset. 1938 bad han en av sina söner att ta reda på vart man skall sända sina skrifter om man vill föra fram sin egen kandidatur. Möjligen var det fredspriset han hade i tankarna. Ett annat tecken på att Lev höll på att tappa kontakten med verkligheten var en begäran riktad till hans efterlevande: Samla mina verk i fem till tio volymer om min idé om en tjugovolymers serie inte kan förverkligas.

Vad kan man säga som slutord om en så komplicerad människa som Lev Lvovitj Tolstoj? Månne inte hans mor Sofia Andrejevna fann de rätta orden när hon i maj 1917 skrev till sin 17-årige sonson Pavel, "Pala", i Sverige: "Självfallet smärtar det mig djupt, allt vad som rör min olycklige son, som så trasslat till det för sig i livet. Det gör ont att behöva döma, men man kan ju inte gärna berömma honom heller."

 

P.S. Lev Lvovitjs efterlämnade papper är uppdelade på tre arkiv: Uppsala Universitetsbibliotek, Centrala Statliga Litteraturarkivet i Sankt Petersburg och Statliga Tolstojmuseets handskriftssamling i Moskva. I Uppsala finns material från mellankrigsåren, bl.a. romaner, noveller, tal, filmmanus, tidningsartiklar. Språket är ryska, franska men också svenska. I Sankt Petersburg finns dokument från familjens år just i den staden (1901-1917), bl.a. 130 brev till Dora från hennes mor Nina och Doras c. 115 brev till sin make från åren 1896-1914. Moskva i sin tur har några dokument från tiden före 1901, men mest är det fråga om material som man fått som donation från Sverige omkring 1990. Störst är samlingen brev från Nikita till Lev mellan åren 1923-1945.

Väldigt lite av allt det väldiga arkivmateriel som Lev Lvovitj lämnade efter sig har publicerats. Endast Valerija Abrosimova har visat något intresse. Hon har bl.a. publicerat Levs dikter, hans tio breven till tsar Nikolaj II, korrerspondensen med Gorkij, Repin, Nikolaj Leskov och Dostojevskijs änka och dotter. Abrosimova har dessutom satt ihop (men inte publicerat) en utförlig kronologisk översikt över Levs liv samt en ”vetenskaplig biografi” med tideln "Son till den store Tolstoj: Levs personlighet, öde, minnen och brev".