EN MÄRKLIG LÄKARE
(Staden Enköping och vad som gjort den känd – Westerlunds arbetsdag - hans patienter – sjukhemmen - hans behandlingsmetoder).
Det är i djup och ödmjuk beundran för en man med sällsynt kraft och förmåga, som jag nu skriver detta brev om den i Skandinavien och Finland, ja delvis även i Ryssland, välkända svenska läkaren Westerlund, hos vilken jag tillbringade en vinter som patient. Jag vill berätta vad jag vet om hans verksamhet och hans person.
Först i korthet några biografiska uppgifter.
Westerlund är nu [1]57 år. Han är prästson. Redan tidigt stod hans håg till arbete och lärdom. Särskilt drogs han till medicinen. Är 1864 deltog Westerlund som militärläkare på dansk sida i slaget vid AIs och, när denna stad intogs av preussarna, kom han i preussisk krigsfångenskap. Tre[2] år senare bosätter han sig (och gifter sig inom kort[3]) i den lilla staden Enköping, där han blir stadsläkare, samtidigt som han behåller befattningen som militärläkare vid sitt regemente. I nästan[4] 30 års tid har Westerlund levat och verkat i Enköping och har oavlåtligt ägnat sina krafter åt den mångfald sjuka, som bestormar honom året om. I Enköping bedriver Westerlund nu, sedan han för tio år sedan frånträtt befattningen som stadsläkare, enbart privat läkarpraktik, en praktik som han där upprätthåller fr.- o. m. september till långt in i juni. Sina sommarveckor ägnar han bortsett från en mycket kortvarig vila - åt sin tjänst som regementsläkare och till stor de även åt sina privata patienter, vilka han ofta sänder norrut, till svenska och norska fjäll.
Den lilla staden Enköping är belägen på en[5] timmes avstånd från Stockholm, åt nordväst, och företer ingenting märkvärdigt, vare sig i klimatiskt eller annat avseende. Den ligger vid en å, som inte långt ifrån staden utmynnar i sjön Mälaren. Den har på så sätt både järnvägs- och ångbåtsförbindelse med Sveriges huvudstad. Före Westerlunds tid var Enköping känt enbart för sin pepparrot, vilken fortfarande odlas av invånarna i staden. Sin nuvarande ryktbarhet har den uteslutande att tacka Westerlund.
Westerlunds liv ser jag som en enda bragd, ett självuppoffrande arbete i mänsklighetens tjänst. Året om arbetar han från morgon till kväll, självförglömmande, outtröttlig. Westerlunds dag börjar kl. 6 på morgonen och slutar kl. 9 på kvällen, ibland senare. Det är en helt övermänsklig arbetsdag, dessa 14-15 timmar! Och avbrotten för måltider och för oundgänglig vila är de kortast möjliga.
Efter att ha stigit upp på morgonen går doktorn genast ner till mottagningsrummet och börjar ta emot de patienter som redan har hunnit samlas i väntrummet. I väntan på sin tur hos doktorn sitter aristokrater sida vid sida med enkelt folk. Alla blir bemötta med samma vänlighet, uppmärksamhet och medkänsla. Den tidiga mottagningen pågår i två timmar. Strax efter frukost sätter sig Westerlund i sin droska och beger sig ut på besök hos de patienter, som bor i staden under hans överinseende och vård. En del av dessa patienter är installerade på lasarettet och i de två hotellen i staden. En annan och större del är utplacerade i privata hus eller våningar, ett slags sjukhem, vilka kan räknas i flera tiotal. Dessa sjukhem och patienternas liv i sjukhemmen hör till de mest intresseväckande och originella sidorna i doktor Westerlunds verksamhet. Systemet vittnar redan som sådant om doktorns- av mig redan antydda - högst seriösa intresse för dem. Westerlund verkar aldrig jäktad. Han lyssnar uppmärksamt på allt, som en hjälpsökande kan ha på hjärtat, och försöker i detalj sätta sig in i dennas levnadsförhållanden- Han riktar in hela sin vilja på att hjälpa den sjuka och föredrar därför i flertalet fall att behålla honom eller henne i sin närhet. Han råder den sjuka att någon tid stanna i Enköping, där han kommer att få behövlig läkarbehandling och vård. När patienten så har tagits in på ett av sjukhemmen, finner han sig gärna i den för honom anbefallda regimen och han får nu en möjlighet att i den nya omgivningen vila ut och glömma sina bekymmer
Efter att ha besökt alla de för förmiddagsronden utsedda sjukhemmen beger sig Westerlund till lasarettet, där han dagligen har en tid avsatt för operationer. Han stannar där omkring en timme, åker sedan hem och intar en lätt måltid, går därefter återigen ned i sitt mottagningsrum och börjar en ny omgång mottagningar. Det är nu inte fråga om enbart ett par timmar som på morgonen. Den andra mottagningen pågår oavbrutet i 4 à 5 timmars tid utan att han lämnar rummet. Åter och åter släpps de sjuka in, den ene efter den andra enligt ett särskilt system med köbrickor av mässing. Och återigen är det med samma vänlighet och uppmärksamhet, på samma lugna och förtroendeingivande sätt, som Westerlund utfrågar och ger sina råd till de sjuka, från den första till den sista utan avseende till namn eller samhällsställning. När ni kommer in och ni ser den kraftfulla gestalten, det stora vänliga ansiktet med de vitt ställda kloka ögonen, som tycks se rakt igenom er, när ni uppfångar den energi, som utstrålar ur de sammanbitna läpparna och den kraftiga hakan, när ni känner styrkan i den seniga handen, som vänskapsfullt trycker er hand, ja, då känner ni er genast väl till mods i hans närvaro och uppfylls från första stunden av sympati och förtroende.
När Westerlund avslutat sin andra mottagningsomgång vid 6-7-tiden på aftonen, äter han middag i hemmet, unnar sig därefter en kort vila och på kvällen ger han sig återigen ut på sjukbesök. Han besöker några av de svårast sjuka ute på staden eller är kanske kallad ut i omgivningarna, och ibland kommer han inte hem förrän långt fram på morgontimmarna.
Så är det som denne man framlever och har fram levt sina dagar nu i över trettioårs tid. Han arbetar utan annat mål än att tjäna sina medmänniskor och ge dem så mycket som möjligt av sig själv. För en sådan oerhörd arbetsinsats krävs uppenbarligen både mäktig fysik och starka psykiska krafter och inte bara styrka fordras det för att kunna uthärdade sömnlösa nätterna, för att orka sätta sig in i de sjukas lidanden och höra deras klagomål. Man måste också besitta hjärtats godhet och ett självuppoffrande sinne för att leva ett sådant liv.
Westerlunds anhöriga oroar sig för hans hälsa och ber honom att med åtminstone en timme korta av den andra, mest tröttande dagliga mottagningen, då han utan att lämna mottagningsrummet tar emot patienter under oftast fyra till fem timmar i sträck. Han invänder då stillsamt: "Men hur skall jag kunna göra det, när dessa människor har kommit till mig för att söka råd och hjälp? Jag kan ju inte köra iväg dem". Och han fortsätter att ta emot och lyssna på var och en ända till den sista, ibland med en hemsk huvudvärk och ögonen röda av trötthet.
När man i de skandinaviska länderna talar om den berömda doktorn och hans verksamhet och behandlingsmetoder, söker man vanligtvis orsaken till hans framgångar i något visst, enstaka förhållande. Somliga säger, att Westerlund lyckas bota de sjuka, därför att han får dem att lyda eller därför att han föreskriver sängläge eller för att han påbjuder en särskild matkur eller ordinerar frisk luft och promenader eller att han botar genom suggestion osv. I själva verket ligger förklaringen till Westerlunds framgång givetvis inte i någon speciell egenhet i behandlingsmetoderna utan helt i hans personlighet, som i sig förenar en mångsidigt utbildad och erfaren läkare och en stark och godhjärtad människa.
Hans personlighet och hans förmåga att påverka sina medmänniskor framträder kanske mest åskådligt genom ett exempel:
Låt oss anta. att ni är sjuk, allvarligt sjuk och att ni har varit det länge. Ni har irrat omkring i världen och förgäves sökt efter hjälp hos medicinska celebriteter och på berömda kurorter. så får ni till sist höra talas om den svenska läkaren Westerlund. Vad ni hör inger er förtroende och ni beslutar att som en sista utväg vända er till honom, ert sist hopp. Om ni är ryss, reser ni med tåget genom Finland eller med ångbåt till Hangö eller Åbo och därifrån med ångbåten till Stockholm. Denna ångbåtsförbindelse upprätthålls året om med så länge det är möjligt, fyra eller fem turer i veckan, eljest minst två turer. På vintern upprätthålls trafiken med det isbrytande ångfartyget Express och så åker ni från Stockholm till Enköping. Första intrycket av den lilla staden är .tystnad och lugn, en frid, som ingenting kan rubba. Ni tar in på stadshotellet, stadens bästa byggnad, uppförd för 17 år sedan med tanke uteslutande på mängden, tillresande patienter till Ernst Westerlund, och gör er underrättad om när och hur ni skall kunna träffa doktorn. Ni får veta, låt oss anta, att Westerlund själv kommer att vara på hotellet morgonen därpå kl. 10 och att han lovat uppsöka er. På utsatt tid stiger han med fasta beslutsamma steg in i ert hotellrum. Han skrider genast till verket. Allra först låter han er i detalj berätta er sjukdomshistoria; därefter gör han en kort medicinsk undersökning, ställer några väsentliga, med precision och klarhet formulerade frågor, och så får ni höra er dom. Kort och bestämt, utan att förtiga något och utan att tveka, tillkännager Westerlund sin uppfattning och meddelar han er sina råd. Låt oss anta, att han har funnit att er sjukdom är gastro-neurotisk, att den går att bota och att ni under hans behandling kan bli frisk efter några månader. Han rekommenderar er ett sjukhem i staden, där ni efter hans mening lättast skall kunna underkasta er den erforderliga behandlingen, och om ni accepterar hans råd, tar han avsked och lovar att redan påföljande dag uppsöka er på den nya adressen. Det sjukhem, som han rekommenderar, söker Westerlund välja efter era tillgångar. Det finns relativt dyra sjukhem, till 5 à 7 svenska kronor per dygn, det finns billigare till 3 à 4 kronor, det finns också små rum på sjukhuset, där patienterna tas emot kostnadsfritt eller mot en helt obetydlig avgift.
Så snart doktorn lämnat er, ger ni er ut att uppsöka det nya kvarteret. Ni hittar gatan och huset och ni stiger in i den rena farstun. Värdinnan tar älskvärt emot er och ni delger henne ert samtal med doktorn. Hon lyssnar uppmärksamt på er berättelse och, om ert rum redan är i ordning, tar ni det i besittning. På detta sätt kommer ni att för någon tid bli "medborgare" i staden Enköping, doktorns skötebarn och medlem av storfamiljen i ert sjukhem. En sådan familj består ibland av 10-15 personer, ibland färre. Jag vill notera, att det i Enköping finns sjukhem, som inte tar emot lungsjuka. Patienter, som är rädda för tuberkulossmitta, kan sålunda bo helt lugnt i dessa hem, förvissade om att de aldrig kommer i beröring med lungsiktiga.
I sjukhemmen i Enköping får ni redan från första början ett intryck av renhet, ordning, punktlighet och tystnad, och ni möts av en skicklig betjäning och ett älskvärt värdfolk, som med utomordentlig uppmärksamhet och vänlighet på allt sätt hjälper er till rätta. Ni upptäcker, att livet här helt går ut på att skänka vila, att vårda patienterna till hälsa. Och under inverkan av dessa intryck vaknar det inom er, liksom det gjorde vid sammanträffandet med doktorn, återigen en vag förhoppning, som stämmer er till glädje. Ni går in för att på bästa sätt följa de ordinationer och råd, som så älskvärt har meddelats er av doktorn, och redan från första kvällen i det nya hemmet somnar ni utan svårighet och sover en sund sömn i den bekväma sängen i ert nya hem. Och från första morgonen börjar ni- ett liv efter föreskriven dagordning, ni stiger upp och går ut på en kort morgonpromenad före frukosten. Under en halvtimmes tid njuter ni av den behagliga luften i Enköping, som staden har tack vare sin belägenhet på en vidsträckt öppen slätt, och vid åttatiden är ni tillbaka i ert hem. I den allmänna matsalen är de sjuka redan samlade, kallade dit av måltidsklockan. Värdinnan introducerar er hos de andra, och ni intar er plats vid bordet.
Varje patient äter det han har fått sig ordinerat, varken mer eller mindre. Er förestår det att äta en djup tallrik havregrynsgröt med mjölk, två ägg, en liten kalvkotlett, eller, om ni orkar, två eller flera, enkla franska bröd, bakade på vatten hos en Enköpingsbagare efter ett speciellt, av doktorn meddelat recept. Ni får dricka ett glas mjölk och. om ni så önskar, dessutom en kopp svagt te. En del av patienterna har liknande ordination, med variationer. Andra däremot, exempelvis de hjärtsjuka som måste gå ner i vikt har fått ordinationen att svälta.
Ni skrider nu till det svåra verket att äta. Doktorn har förklarat, att ni måste äta, måste lära er att äta och, om ni saknar aptit, måste ni anstränga er, men helst skall ni äta med lust. Maten skall återställa era krafter, förbättra er stämning, häva era magbesvär
Efter frukosten, där ni med svårighet äntligen har lyckats få i er allt det föreskrivna, drar ni- er tillbaka till ert rum och lägger er att vila i åtminstone en halvtimmes tid. Så går ni upp igen och tar itu med någon syssla. Ni får inte skriva brev, bara skicka någon kort rapport om er själv; ni sätter er att brodera på stramalj eller att kopiera och där gäller det att inte hålla på med samma sak mer än en halvtimme. Känner ni er trött, lägger ni er återigen på er soffa för en kort vila. Klockan elva, inför måltid nummer två, går ni ner i matsalen. Här kan ni samtala en liten stund med de andra patienterna och sedan, efter chokladen eller mjölken med finskorpor, går ni ut på er middagspromenad. Ni har tillåtelse att vara ute minst en halvtimme, högst en timme; ni har fått order att promenera långsamt, ensam med era tankar, ni har fått veta i vilken riktning ni skall gå. Vederkvickad av den friska luften och efter samtalet med er själv kommer ni hem och lägger er återigen att vila. Försök att somna före middagen har doktorn rått er., det är bättre än att sova efter middagen. Om ni inte kan somna, så ligg bara stilla och plåga er inte med bekymmer och osammanhängande tankar, det är det sämsta och tröttar värre än allt arbete. När ni har vilat ett litet tag, öppnas plötsligt dörren och in i ert rum kommer doktorn - Avsiktligt infinner han sig alltid oväntat, utan att knacka- Han hälsar vänligt och sätter sig på en stol vid er sängkant. Han tillåter er inte att stiga upp och förhör sig genast om hur ni trivs, om ni är nöjd med rummet osv. Ni svarar, talar om vad som fattas, och berättar hur ni har använt tiden. Återigen försäkrar Westerlund, att han är övertygad om, att ni kan bli frisk eller åtminstone kan förbättra er hälsa, och ännu en gång upprepar han vad ni för detta ändamål har att göra. I samtalet med er söker han också få grepp om ert inre liv; han talar så hjärtligt och enkelt att ni inte kan undgå att yppa mycket av det, som har oroat eller plågat er. Ni känner er lättad, och han får en ännu klarare bild av orsakerna till er sjukdom. Ju bättre han lär känna er, desto djärvare och säkrare blir hans sätt att agera.
Nästan alltid begär Westerlund att de sjuka som söker honom, skall iaktta två enligt hans mening oeftergivliga och högst betydelsefulla villkor. Det första är ovillkorlig lydnad, det andra är att patienten själv skall vilja bli frisk, själv anstränga sig att nå målet. Westerlund säger: ”Om ni inte vill lyda mig och inte vill helt ge upp er egen sjuka vilja, om ni inte vill blint följa mina föreskrifter' då är det förgäves som ni har vänt er till mig, ni kunde lika gärna ha stannat hemma.” Han säger också: "Frisk kan endast den vara som vill vara frisk. Otaliga är de som är sjuka bara därför att de inte vill något annat''. En betydande roll vid patienternas behandling spelar Westerlunds märkliga förmåga att mobilisera patienternas egna dolda krafter, att få patienterna att ta itu med sig själva och få dem att klarare inse vad det egentligen är som har besvärat dem psykiskt och fysiskt.
Så har ni åter fått rycka upp er och ha fått nytt hopp och ni känner er mindre trött än ni gjorde för 10 minuter Sedan, när ni nu, klockan2, går ner för att äta middag. Ni möter samma sällskap, men de sjuka är som förvandlade. Andra ansiktsuttryck, andra samtalsämnen, annat humör. Alla är i livligt samspråk, alla ler, var och en berättar om sitt samtal med Doktorn och om de ändringar som eventuellt har skett i hans eller hennes regim. En har fått order att hugga ved tre gånger om dagen, en annan måste i två veckors tid inta sängläge en tredje har blivit ordinerad massage en fjärde har fått order att fäkta osv. Somliga är nöjda med erhållna ordinationer och med eventuellt föreskrivna förändringar. Andra klagar. En gammal nervös dam t.ex., blek och så klen att hon, enligt egen utsago, nätt och jämnt orkar ta sig ut på gatan måste nu dagligen vandra till en slöjdlärarinna i andra ändan av staden för att lära sig glödrita. Hon är missnöjd, hon säger sig vara övertygad om att detta blir allt för tröttsamt. Men hur som helst bestämmer hon sig att försöka, hon kan inte tänka sig att vara ohörsam mot Doktorn. Alla här vet, att den som sökt sig till Enköping, ovillkorligen måste lyda Doktorn, att det är lika livsviktigt som det är att andas och sova. Åt en ung man nervös och anemisk, har Doktorn ordinerat järn och arsenik; med dålig erfarenhet av medicinering är mannen rädd men vågar samtidigt inte vara olydig. Med en grimas häller han det bestämda antalet droppar i sitt glas och sväljer. En korpulent hjärtsjuk herre klagar över att han inte får dricka och att han därför hela dagen är plågad av törst. Förr brukade han till middagen dricka en flaska öl och ett glas vin, nu får han bara dricka ett glas mineralvatten; hela hans middag består nu bara av en liten biff, lite grönsaker och lite kokt frukt. Men han är tydligen nöjd. Talar med beundran om Doktorn och skrattar godmodigt
Värdinnan i sjukhemmet är efter Doktorns besök mer än vanligt upprymd och tar livlig del i den allmänna konversationen. Hon har själv varit patient hos Doktorn, själv dessförinnan länge varit sjuk och prövat en mängd olika läkare. Det var först Westerlund som fick henne på benen, ordinerade regelbundet arbete och själv tog henne till sin trofaste medarbetare i Enköping. Hon berättar gärna om sin långvariga ohälsa. Hon hade varit bröstsjuk, visar fotografier före och efter Westerlund, i förra fallet ser man henne mager, dyster och sjuk, i det senare full av liv och hälsa. Värdinnan ser ut att vara omkring 45 år, i själva verket är hon över 50. Hon är ganska fyllig med friska röda kinder, rörlig och uthållig. Om ni frågar henne hur hon mår, svarar hon alltid: "tack, bra"- Hon dyrkar Doktorn och efter högt föredöme ligger hon i selen från tidigt på morgonen till sent på natten, i ständig omtanke om de patienter, som har blivit henne anförtrodda. Hon har hand om allt som hör till sjukhemmets hushåll: maten, tvätten, eldningen osv. Och inte nog med det: hon är också sina inackorderingars vårdare och personliga vän. Med vänlighet och öppet sinne sätter hon sig in i patienternas levnadsförhållanden och försöker liksom Doktorn, att utöver den kroppsliga vården även psykiskt hjälpa dem till rätta genom vänlighet, inlevelse och medkänsla. Jag noterar gärna, att flertalet av värdinnorna i Enköpings sjukhem utmärker sig just genom nu berörda egenskaper. Flera av dem har i många år stått under Doktorns inflytande, de har i grunden tillägnat sig hans livsåskådning, hans syn på uppgifterna i livet; de arbetar inte för vinnings skull, inte i ytliga syften, de arbetar i det godas tjänst, de lever inte ett tomt liv, de lever ett gott.
Ni har just deltagit i en livlig middag och har återigen förtärt en väldig mängd av den föreskrivna maten: redd soppa, vitt kött med grönsaker, kokt frukt; och innan ni drar er tillbaka, stannar ni en stund kvar med era medpatienter. Klockan 3 skall var och en gå till sitt. Mellan kl. 3 och kl. 4 är det dödstyst i hela huset, de flesta har nu sin föreskrivna middagsvila. Ni uppsöker ert rum, som medan ni åt middag har blivit ordentligt genomvädrat. Ni lägger er på er soffa och somnar. Ingenting står nu i vägen för den sömn, som ni i ert svaghetstillstånd så väl behöver. Ni har fyllt er mage, miljön är den allra bästa, det är lugnt runtomkring, och i er själ har det också blivit lugnare: för det första har där väckts ett hopp om något nytt, ett hopp som för en tid har drivit undan era dystra, nedbrytande tankar, för det andra har ni träffat goda, medkännande människor. " Lugn" och " energi- " , har doktorn talat om, "tag allting sakta och lugnt, släpp det gamla, glöm det, tänk på en ljusnande framtid, tänk inte på er sjukdom, på er mage, överlåt det åt mig, ät, sov och dröm vackra drömmar".
Ni ligger och sover en timme - mer tillåter inte doktorn - klockan 4 stiger ni upp och ägnar er åt läsning eller åt renskrivning av något lätt, inte alltför allvarligt. Och så är det dags för eftermiddagskaffet, klockan 5; ni går åter ner i matsalen och i kretsen av era medpatienter dricker ni mjölk eller kaffe med mjölk eller choklad, allt efter meddelad föreskrift, och så går ni ut på kvällspromenad. Ni tittar in i bokhandeln, köper en tidning eller en bok och återvänder hem. Och så blir det återigen en kort vila och någon lätt sysselsättning: ni sitter och läser eller broderar på stramalj eller också skriver ni rent, överhuvud gör något som inte alltför mycket anstränger era krafter. Klockan 8 år det dags för sjukhemmens kvällsmåltid och därefter blir det 1 eller 1 1/2 timmes sällskapsliv med samspråk eller oskyldiga sällskapspel, sådana som halma eller dam, alltefter rådande stämningsläge. Mellan kl. 9 och kl. 10 skiljs man åt och de flesta går och lägger sig. Några skall-, innan de går till sängs, enligt erhållen ordination, göra ytterligare en promenad. Andra måste lägga sig långt tidigare, redan före kvällsmåltiden, som de då intar i sängen.
Sådant är i allmänna drag tidsschemat i Enköping. Mindre avvikelser från en föreskriven regim kan äga rum men i så fall under strikt kontroll av Doktorn. Men i huvudsak förblir de regler, som meddelats för en kur, oförändrade intill kurens avslutande. Ni måste äta mycket, ni måste undvika allt upphetsande, ni måste vila efter varje måltid, ni måste gå till sängs senast kl.- 10 och stiga upp senast halv 8, ni måste hålla er lugn, alltid vara sysselsatt men aldrig uttröttad, ni måste inse att det skadar er att grubbla över det som varit, och att ni är hjälpt av ljusa framtidsdrömmar osv. Allt detta skall ni iakttaga, och den ena dagen skall vara lik den andra. Allt detta skall ni hålla i minnet, dag efter dag. Varje dag, varje timme måste ni lika noggrant följa de råd, som Doktorn har givit er. För att må väl till kropp och sinne måste ni – säger Westerlund ge akt på tre ting: er föda, er sömn och er sysselsättning (helst ett seriöst arbete). Om behoven av näring och av sömn är rätt tillgodosedda, återstår det alltså att tillse, att varje timme, varje minut av er dag får ett förnuftigt eller åtminstone inte onödigt eller skadligt innehåll - Dessa gamla sanningar vilka vi, sjuka såväl som friska, dessvärre mycket sällan efterlever, bringar Westerlund ständigt i åtanke; det räcker inte med att han talar om dem med sina patienter, han hjälper också till att få dem praktiskt tillämpade och tänker själv ut alla slags sysselsättningar och arbetsuppgifter åt sina patienter. Och det är sannerligen inte bara konsten att äta och sova och olika hälsoregler, som man får lära sig i Enköping, det är också mycket annat. Somliga patienter får arbeta i snickarverkstad, andra i ett bokbinderi, en del får gå i kökslära, en del skickas att ta lektioner i engelska eller till en lärare i historia osv. Hela staden med dess invånare blir sålunda på ett eller annat sätt delaktig i Doktorns gärning, och det sägs med rätta, att det är genom Westerlund som Enköping nu lever och existerar. Han har förmågan att dra in allt och alla i sfären för sitt arbete och han ingjuter på så sätt nytt liv i hela den lilla staden.
Tiden går fort för er, om ni är patient i Enköping. Era krafter är begränsade, de yttre händelserna är få, dagarna är enahanda; utan att ni märkt det har plötsligt den första månaden gått. Ni har regelbundet, var 5:e dag, fått väga er och ni märker nu, att ni har ökat med åtminstone 2-3 kg., er mage har börjat komma i ordning, det allmänna sinnestillståndet är bättre. Doktorn fortsätter att besöka er tre gånger i veckan, vägleder er ständigt och uppmuntrar. Och om ni känner, att ert humör återigen vill sjunka och ni börjar återfalla i er mörka livssyn, ja, då förmår han ändå alltid sporra er till nytt mod och inger nya krafter i er kamp mot sjukdomen. Och på detta sätt leder han er steg för steg framåt på vägen till hälsa. Här vill jag särskilt framhålla, att det i Enköping inte är så mycket läkarkonsten som just den aktiva vården, som är avgörande f ör den sjukes återställande. Det är lätt för en läkare att skriva ut en medicin, att ge ett råd och så glömma bort patienten. Men att vårda en sjuk människa till hälsa är inte så lätt; i allmänhet är det inte läkarna, som gör det utan det är den sjukes förstående och medkännande anförvanter. Sjuklingar, som inom familjen inte har kunnat få tillräcklig uppmärksamhet, vård och medkänsla, får i Enköping möta allt detta hos "främmande" människor. När ni har varit hos Westerlund i omkring 2 eller 3 månaders tid, känner ni er redan märkbart bättre. Om ni ännu inte är fullständigt återställd men av någon omständighet är förhindrad att stanna i Enköping, så lämnar ni staden väl medveten om att ni det oaktat måste försöka fullfölja den föreskrivna kuren. Doktorn, som är väl insatt i era familjeförhållanden, ger er då sina råd vid avskedet, ni får veta, var ni enligt hans mening bör bo och hur ni helst bör leva; ni får alla de behövliga instruktionerna. Om er sjukdom är långvarig, såsom i det av mig anförda exemplet, kommer ni, sedan att då och då, kanske under ett års tid eller mer, besöka Enköping till dess era krafter är fullt återställda, och under alla omständigheter kommer ni ständigt att ha Westerlund och hans ord i åtanke, och efter honom kommer ni inte att söka någon annan läkare.
Som jag tidigare har berört får doktorns patienter efter vistelsen i Enköping ofta gå igenom en avrundande hälsokur under sommartid i svenska eller norska fjäll. Han tillbringar själv tre sommarveckor i fjällen, omgiven av patienter, som han fortsätter att uppmuntra och vägleda. Mycket ofta händer det, att patienterna, även sådana som lidit av mångårig ohälsa, efter den tråkiga men hälsosamma vintern i Enköping utan storstadens alla frestelser och därefter ett par sommarmånader i fjällen, blir helt förvandlade, blir förnyade till kropp och själ, och med nyvunnen hälsa och nyvunna krafter åter träder in i ett normalt liv.
Särskilt framgångsrik är Westerlund, när det gäller att få de nervsjuka patienterna att vakna ur deras tillstånd av svaghet och apati och bli i stånd att leva ett friskt och verksamt liv. Jag känner till en mängd sådana fall. Men även med alla andra slags sjukdomar har han stor framgång. Exempelvis har även sådana sjuka, som i åratal hostat blod, som av läkarna fått höra sin dödsdom och som i Egypten, på Rivieran eller liknande platser förgäves har sökt bot för sin lungsjukdom, även sådana sjuka har - om det inte varit alltför sent - fått sin hälsa återställd i Enköping. Hjärtsjuka, leversjuka, magsjuka, som givit upp hoppet att någonsin bli friska. har efter fyra månader under Westerlunds behandling känt sig friska som aldrig förr. Kvinnor, som i tio år eller mer varit ofruktsamma, har efter en behandling i Enköping blivit kapabla att bli mödrar. Lungsjuka blir i Enköping föremål för en särskilt intensiv vård. Ingen annanstans får de gå igenom en så fullständig, ändamålsenlig kur. Att sova för öppet fönster med särskilt anpassade filtar, att äta frukost ute i skogen, att hela dagen vara ute i friska luften, att så långt möjligt hålla föreskriven diet, att inte oroa sig, att undvika häftiga kroppsrörelser osv. - allt detta skall de ovlllkorligt iaktta,
Jag kan givetvis inte uppräkna den mängd fall, då sjukdomar av de mest skilda slag har blivit botade i Enköping. Jag kan endast utan överdrift - som en ovedersäglig sanning - konstatera, att det inte finns ett sjukdomstillstånd, som Westerlund inte kan lindra. Häpnadsväckande väl förstår han sina patienter med alla deras sjukdomar, inbillade eller reella. Han känner den mänskliga naturen in i minsta detalj och kan, så att säga, se rakt igenom en människas kropp och själ. Varje patient, som Westerlund tar sig an, blir hans skötebarn. Westerlund sätter sig i grunden in i hans situation och söker skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för hans tillfrisknande. Westerlund är inte bara läkaren, han är själv det främsta läkemedlet. Med sin goda, förnuftiga, medkännande själ läker han den sjuka själen hos patienten; i andra rummet kommer läkemedel sådana som havregröt, frisk luft, massage och mediciner. Jag måste framhålla, att Westerlund inte är någon vän utan snarare en motståndare till all slags mediciner och att han ger dem endast som en liten "knuff" i de fall då ingenting annat ser ut att hjälpa. Allmänt sett är han övertygad om att det endast är naturen, naturen med förnuftig inriktning, som kan återställa en människas försvagade eller tilltrasslade energier. Enköpingsborna säger på skämt, att det inte är apotekaren, som tjänar pengar på Doktorns verksamhet, utan bagaren, kötthandlaren o. dyl. Ibland gör Westerlund sina patienter besvikna. för det mesta givetvis sådana av det enkla folket, när han inte ger dem den mirakelmedicinen som genast skall göra dem friska. De ber om medicin och vill inte tro att de kan bli friska den förutan. Westerlund står naturligtvis fast vid meddelat besked och upprepar: "Gå nu igenom den kur som jag har föreskrivit, vidtag de ändringar i ert liv, som jag har rått er till, och ni blir säkert bättre även utan medicin".
Alla, som har varit patienter hos Westerlund, minns honom med en känsla av djupaste tacksamhet. De har förstått hans ärliga, oegennyttiga inställning, de har uppfattat hans intelligens, hans energi och hans hjälpande kraft, och redan från början av behandlingen har de skänkt honom sitt fulla förtroende. Kanske har även de personer rätt, som säger: "Det är därför att han får patienterna att lyda, som Westerlund lyckas med sina kurer"- Men varför förmår då inte en mängd andra läkare att göra samma sak? Självfallet därför, att man inte gärna lyder någon annan än den, som man tycker om och högaktar och tror på. Westerlunds innerliga önskan att hjälpa sina medmänniskor, hans seriösa inställning till livet i allmänhet i förening med hans intelligens och hans kunnande, hans viljekraft och hans karaktärsstyrka allt detta gör honom inte blott till en märklig läkare - med en praktik som kanske hör till de största i världen - utan också till en stor man, ett föredöme för oss alla
Det finns två historier, som särskilt klart belyser Westerlunds gärning som människa och som läkare.
'Sveriges konung sägs en gång ha frågat honom: "Vad gör Ni, herr doktor, för att få Era patienter att lyda?" "Jag tycker om *) dem, Ers Majestät" svarade Westerlund.
Den andra historien är följande:
En liten flicka hade länge legat sjuk på sjukhuset och hade till sist, efter en av Westerlund ordinerad behandling, plötsligt börjat tillfriskna. "Tänk ändå", sade flickan, när hon började känna sig bättre, "tänk ändå, vad Doktorn skall bli glad".
*) översättarens anmärkning: Ryskan har här ordet Ljubitj , Tidigare i texten
förekommer flerstädes ordet Ljubovj. Orden är av samma stam som ty- Liebe, eng.
Love, sv. lov; de används gärna i betydelsen av eng. Like, (Liking). Jag har översatt dem med tycka om, förstå, medkänsla, sympati./ Nikita T
[1] Leo dy skriver en 60-års man
[2] 10/3 1867
[3] 8 mars 1868
[4] Nästan är tillfogat i efterhand eftersom det gått 28-29 år när Leo dy skriver år 1896 från mars 1868.
[5] Leo dy skriver tre timmar från Stockholm. Ångbåt och tåg var transportmedlen.