Vi vill uppmärksamma att den 20 november 1910, för hundra år sedan, dog författaren Leo Tolstoj. Hans betydelse då var betydligt större än idag. Då var det Kyrkan, Tsaren (staten) och Leo Tolstoy som ryssarna lyssnade till och litade på. Leo Tolstojs skönlitterära verk Krig och Fred, Anna Karenina och Barndomen mfl lästes av många över hela världen, hans tankar om civil olydnad inspirerade Gandhi och andra ickevåldsförespråkare, och det var många som skänkte bort sina ägodelar och blev vegetarianer för att leva som en äkta tolstojan.
Idag finns inga tolstojaner men det är fortfarande obligatoriskt att läsa Krig och Fred i många ryska skolor. Tolstojs abc-böcker har lärt miljoner ryssar och sovjetmedborgare att läsa och skriva. Hans bok om krig i Kaukasien som skildras i Hadji Murat är fortfarande aktuell genom krigen i dagens Tjetjenien. I Sverige har det getts ut nyöversättningar och nyutgåvor av Krig och fred och Anna Karenina de senaste åren. Radioteatern har nyligen spelat Anna Karenina och strax före sände P1 en läsecirkel med samma bok. Teateruppsättningarna har avlöst varandra den senaste tiden: Krig och Fred på Stockholms stadsteater 2008, Mörkrets makt på Dramaten 2009. Anna Karenina spelas just nu på Uppsala stadsteater och på Stockholms stadsteater är det premiär för en ny uppsättning i april 2011.
Inom den rörliga bildens värld verkar inte intresset heller sina. Det kommer en jämn ström av filmatiseringar av både Tolstojs verk och av hans liv. Det är mest TV-produktioner som sällan når oss här i Sverige, men nyligen gick The Last Station på svenska biografer. Att filmatisera Tolstoj är inte det mest tackamma att ta sig an. Det är inte bara att brottas med förlagorna, det är också att förhålla sig till tidigare filmproduktioner som Clarence Browns Anna Karenina från 1935 med Greta Garbo i huvudrollen eller Sergei Bondarchuks gigantiska Krig och fred. Den senare är fortfarande oslagen i antalet statister som medverkat i en film: 120 000. Då är det enklare att utföra filmatiseringar av andra Tolstojverk. Bland det 20-tal inspelningar som kommit sedan 90-talet tål Bergens fånge från 1996 med Oleg Menshikov i huvudrollen att lyftas fram. Historien om den tillfångatagne ryske soldaten och fångvaktarens dotter är överförd till nutid utan att förlora några av historiens huvudteman.
All nyproduktion och alla nyöversättningar måste någonstans betyda att hans skönlitterära alster fortfarande är aktuella och intresserar oss.
Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis' är den berömda inledningen av romanen Anna Karenina. När Anna Karenina och Vronsky möts på järnvägsstationen, balen i Moskva och kapplöpningen när hjältens häst störtar och måste avlivas är kända delar. Texterna om Levin är en beskrivning av författaren själv och vad han tycker är viktigt i livet, som arbete och familjeliv. Levins frieri till Kitty är en exakt redogörelse för Tolstojs eget frieri till Sofia Behrs. Att Annas liv slutar i tragedi för att hennes man vägrar att skilja sig, medan hennes bror Stiva, som kan göra motsvarande felsteg och ändå gå vidare, visar på den skillnad i moraluppfattning som kvinnor och män levde under för hundra år sedan.
Krig och fred kom för några år sedan ut i en ny översättning av Staffan Skott. Balen med Natasha och Andrej, krigscenerna när Andrej ligger levande kvar på slagfältet fast han själv och andra tror han är död och ungdomarna Rostovs glada lekar, krigets hemska verklighet och överbefälhavaren Kutuzovs avvaktande hållning när han somnar på genomgången inför ett slag är några av de många familjelivs- och krigsscener från Napoleonkrigens tid som skildras i detta stora epos.
Tolstoy skrev många noveller, ofta med en moralisk poäng. Hur mycket land behöver en man är en novell som utspelar sig hos bashkirerna. En rysk bonde har under flera år ökat sitt landinnehav men blir aldrig nöjd. Han hör att land kan köpas på det sättet att du kan få så mycket som du hinner gå runt på en dag för 1000 rubel. Han prövar sin lycka och börjar tidigt på morgonen och markerar varje kilometer eller vinkel ändring med en spade. Hans aptit på land växer allt efter han ser nya fina backar och skogar. Tillslut blir det bråttom att hinna tillbaka. Han får springa för att hinna. Han hinner, men är så utschasad så han segnar ner och dör.Han begravs i jorden. Och det är så mycket land en man behöver, 6 fot från topp till tå dvs 1,8 meter.
Pappa Panovs stora dag är en historia, om hur en äldre skomakare har fått ett budskap, att Jesus ska besöka honom nästa dag, julafton. Han är uppe tidigt och väntar. Han arbetar med sina skor . Men tittar hela tiden ut genom fönster och dörr på de förbipasserande. Under dagen bjuder han in och hjälper trötta, hungriga människor, en frusen mor med barn och andra, men ingen Jesus kommer. När han undrar över det, är svaret att alla de han tog hand om under dagen, det var Jesus i deras gestalter.
Efter balen är en längre novell där huvudpersonen på en bal tjusas av en vacker kvinna som han dansar och pratar med. Hennes far är en äldre jovialisk officer som skrattar och dansar och är vän med alla under balen. Efter balen är huvudpersonen sömnlös av tankarna på den vackra kvinnan och går en promenad. Han kommer en bit utanför staden där några militärer har samlats. När han kommer närmare så ser han att de är uppställda för ett så kallat gatlopp, dvs en som ska straffas ska gå mellan de dubbla leden av soldater. Den som leder detta är den på kvällen så glade fadern till hans danspartner. Nu är fadern bister, osympatisk och hotar soldaterna med straff om de inte slår, den som löper gatloppet. Vid åsynen av detta försvinner alla känslor för den vackra dottern.
Det är inte i bara i nyutgivningen som vi finner Tolstoj. Leo N Tolstoj inspirerar fortfarande, det finns det många exempel på i dagens litteratur och film. I Oscarsnominerade Into the wild är det huvudpersonens läsande av Tolstoj som får honom att skänka allt han äger till välgörenhet och lämna civilisationen för att ge sig ut på vägarna med ödemarken i Alaska som mål. Väl där får läsningen av Familjelycka honom att vilja återvända.
I bioaktuella Igelkottens elegans av Muriel Barbery undanhåller bokens huvudperson, den kvinnliga portvakten, sin bildning och sitt Tolstoj-läsande från husets hyresgäster. När den bildade och på Tolstoj lika beläste japanske monsieur Uzo flyttar in i huset tillsammans med katterna Kitty och Levin, och portvakten i en snabb replik citerar Anna Karenina avslöjas hon, och en vänskap och kärleksrelation dem emellan kan ta sin början.
I den ryska litteraturen är det snarast legio att i någon form nämna eller referera till Tolstoj. Mer sällsynt är det att man gör narr av honom. I Blått Fett karikerar Vladimir Sorokin flera av de ryska litterära giganterna. Varken personen Tolstoj eller hans litteratur slipper undan, och resultatet blir mycket läsvärt.
Det är inte bara skönlitteraturen som Tolstoj tål att bli hågkommen för. A letter to a hindu publicerade Tolstoj 1908 i tidningen Hindustan och propagerade för ett motstånd som bygger på icke-våld. Mahatma Gandhi, som då var bosatt i Sydafrika, tog intryck och skrev till Tolstoj och bad om att få översätta detta till sin indiska tidning. Tolstoj och Gandhi brevväxlade därefter fram till författarens död. Den indiska självständighetskampen från britternas överhet som kom nästan 40 år senare påverkades av Tolstojs tankar som Gandhi anamade och utövade. Både Gandhi och Tolstoj förespråkade icke-våld och civil olydnad, och de betonade bägge kärleken till medmänniskan. Korrespondensen dem emellan och A letter to a hindu finns samlad i volymen Mahatma Gandhi and Leo Tolstoy Letters.
I "Bättren eder!" (Bonnier, 1904), en kort skrift med argument mot kriget i allmänhet och ryska kriget mot Japan synnerhet. Även om många av argumenten i Bättren eder! handlar om vidrigheterna på slagfältet tar Tolstoj också upp de lidanden en armés blotta existens orsakar för den lilla människan. Tolstoj illustrerar detta med en anekdot om en marskalk, vilken kallt kalkylerade med att förlora 60 000 man i ett fälttåg - förlusterna på slagfältet borträknade. I dagens Ryssland är de här resonemangen fortfarande aktuella. Svenska värnpliktsrådet räknar med att 2000 ryska värnpliktiga omkommer varje år, inte på slagfältet utan på grund av alkoholism, korruption och den utbredda pennalismen. Tolstoj är redan på sin tid kritisk mot den omfattande pennalismen i den ryska armén. Pennalismen han beskriver känner man väl igen i senare skildringar av den ryska armén. Svenska läsare har på senare tid kunnat fått den beskriven i Krigets färger av Arkadij Babtjenko och i Tjetjenien av Anna Politkovskaja.
Har ni någonsin sett Tolstoj le? Härom året kom Song without words : the Photographs & Diaries of Countess Sophia Tolstoy ut. Det är en ambitiös volym som blandar Sofia Andrejevnas (familje-)fotografier med dagboksanteckningar från tidpunkten för fotografiet. För en stund så tändes hoppet om en bild på en leende Tolstoj, eller att hans humor någonstans skulle lysa igenom. Men inte ens i solskenet på tennisbanan. Tolstoj ogillade verkligen att fotograferas, och allra mest ogillade han det årliga fotografiet tillsammans med hustrun.
Tolstoj har naturligtvis intresserat forskare från många olika fält, och lagom till jubileet har Cambridge University Press gett ut en essäsamling som försöker visa på Tolstojforskningen av idag. Det är mer än realism och moral som redovisas i Anniversary essays on Tolstoy, redigerad av Donna Tussing Orwin. I elva essäer avhandlas Tolstojs förhållande till musik, ickevåld, döden, dramatik och mycket mera.
Mot slutet av sitt liv flyr Tolstoj familjelivet på godset och ger sig ut på vägarna. Flykten blir inte långvarig, han blir strax sjuk och under sina sista sju dagar, som han tillbringar i sjuksängen på järnvägsstationen Astopovo, uppstår världens första mediacirkus. Med hjälp av telegrafen sprids minsta förändring i författarens tillstånd blixtsnabbt runt jorden och journalisterna rapporterar från första parkett hur Sofia, författarens hustru, inte får komma in till sin man förrän den sista timmen. Allt detta och tiden innan är beskriven i en nyligen utgiven bok, Sista stationen (The last station) av Jay Parini, som också filmatiserats med Helen Mirren och Christopher Plummer. Vill man förstå varför Tolstoj lämnade familjen och gav sig ut på vägarna ger boken Pilgrimer i öst : eremiter och heliga dårar i den rysk-ortodoxa traditionen en läsvärd bakgrund.
Leo Tolstoj begravdes på släktgodset Yasnaya Polyana, i den glänta där han och hans äldre bror Nikolaj trodde att den Gröna käppen fanns nedgrävd. Legenden om Gröna käppen är en lek som bröderna hittade på och som finns beskriven i Barndomen. Någonstans på godset finns en grön käpp nedgrävd. Om käppen hittas så slutar alla krig och det blir fred på jorden.
En del av Tolstojs religiösa skrifter blev först tillgängliga efter 1905 och än mer efter 1917 när censuren från kyrka och stat gradvis släppte. Tolstojs syn på kyrkan, militären och livet har blivit mindre spridd än hans skönlitterära böcker. I A Calender of wisdom, som är Tolstojs sista stora verk och är en almanacka med dagliga tankar från bibel, dåtidens författare och även Tolstoj själv, skriver han den 7 november, som också blev hans dödsdag enligt den gamla tideräkningen: Vi ställer fel fråga när vi säger 'Vad kommer att hända efter döden? När vi talar om framtiden, talar vi om tid, men när vi dör, så lämnar vi tiden bakom oss.'
Hur vår själ fortsätter att leva efter vår död har Tolstoj två idéer om. Det ena är genom vårt minne av den den avlidne. I tankar minns vi och kan i viss mån känna en gemenskap med den döde. Den andra idéen är att vårt fysiska liv övergår i ett kemiskt liv, vi blir del i gräset, regnet, luften, molnen och maskar med mera. Det kemiska liv kanske är lyckligare än vårt nuvarande fysiska när vi tänker, oroar oss och inte alltid är lyckliga.
Tolstoj har fortsatt att leva 100 år efter sin död i våra tankar och medvetande!