Förord

Chopin-preludium författade jag redan för några år sedan. Det var från början ingalunda ämnadt som motskrijt till Kreutsersonaten, det var. endast ett uttryck för tankar, som på den tiden flitigt sysselsatte mitt sinne.
Formen av motskift till Kreutsersonaten erhöll berättelsen först under en sista omarbetning. Nu, då jag öfverlämnar mitt arbete åt offentligheten, bekänner jag, att jag omfattar den grundtanke, som genomgår detsamma. Jag hyllar den åsikten, att ett tidigt äktenskap är en stor välsignelse — att en strävan efter fullkomlig kyskhet är dåraktig, emedan fullkomlig kyskhet är omöjlig för människosläktet och leder till självförintelse — och att vårt lifs mål måste vara icke en strävan efter fullkomlig kyskhet, utan en strävan efter ett tidigt, rent och kyskt äktenskap. Och därför är också svaret på Kreutzersonatem och dess Eftermäle — om också icke konstnärligt utarbetadt, och ehuru de negativa sidorna af de äktenskapliga förhållandena endast ha gett ett svagt uttryck i detsamma — helt enkelt en belysning af villfarelser. I ofvannämnda berättelse framställes ett ideal, som icke kan vara ett sådant. Som ideal i släktlifsfrågan kan man icke uppställa förintelsen af släktlifsförhållandena, emedan detta tillintetgör begreppet af själfva detta ideal och stämplar det som ett logiskt nonsens.

Jag tillstår, att den ton, hvari Chopin-preludium är hållen, kunde ha varit lugnare. Detta skulle måhända ha varit bättre, och det gör mig ondt, attjag har låtit mig sä hänföras af mina känslor. Men gjordt är gjordt! Hade jag talat i annan ton, så hade jag kanske icke kunnat vara sä uppriktig, som jag nu är i min berättelse.

L Tolstoi.

Läs boken här: chopin-preludium.pdf